&
&där satt jag, satt med spillrorna av det jag byggt upp.
Jag var inte förvånad, det var inte första gången &jag hade ingen annan att skylla än mig själv.
För jag byggde,byggde till tornet var tillräkligt högt, men med en spark kickade jag ner. allt.
stod med skärvorna i händerna &granskade de småsmå bitarna som en gång utgjort en helhet.
Jag visste om det, jag gillade det. Det var destruktivt &fram till dagen efter, när jorden slutat snurra och balansen inte svajade längre så älskade jag det.
Men jag ångrade mig. Alltid denna ånger
Om man kunde få saker ogjort, då skulle jag inte gjort något.
