Men du tänker väl på mig, lite, ibland?
Kommer du ihåg? Bokstäverna som blev till ord. Ord som blev till meningar. Meningarna som vi sa till varandra, det där som bara var vårt.
Att leva med varandra är att inte kunna leva utan. För luften känns tung utan dig. Jag kommer ihåg bokstäverna. Hur du bildade långlånga meningar i Volvon på motorvägen mot Mölnlycke. Jag tror det var då jag kände mig Kär!
Jag tror det var när vi slutade med meningarordbokstäver jag förstod att det var vi, för endast tillsammans kan man njuta av tystnad.
När det rann ner för dina kinder. Där i regnet. Jag vet att det var tårar, men du skyllde på vädret.
Det var kanske då du också förstod att det är så här det är. Eller, hur var det?
Men du, du tänker väl på mig nu också. Lite? Ibland?
För om du undrar så är tystnaden olidlig när man lever utan varandra.
Att leva med varandra är att inte kunna leva utan. För luften känns tung utan dig. Jag kommer ihåg bokstäverna. Hur du bildade långlånga meningar i Volvon på motorvägen mot Mölnlycke. Jag tror det var då jag kände mig Kär!
Jag tror det var när vi slutade med meningarordbokstäver jag förstod att det var vi, för endast tillsammans kan man njuta av tystnad.
När det rann ner för dina kinder. Där i regnet. Jag vet att det var tårar, men du skyllde på vädret.
Det var kanske då du också förstod att det är så här det är. Eller, hur var det?
Men du, du tänker väl på mig nu också. Lite? Ibland?
För om du undrar så är tystnaden olidlig när man lever utan varandra.
Kommentarer
Trackback
