situationarbetslos

Gå in på ditt rum och klä på dig!

Jag vill inte. Jag är faktiskt stor nu och kan ta egna initiativ.

"Initiativ" skrattade morbror Janne, så stora ord från en sån liten flicka. Alla vuxna skrattade ovanför mitt huvud. De skratten skrattas än idag. Jag kunde aldrig för allt i världen förstå när jag var liten när man egentligen var stor. Eller alltså, jag var för stor för bebisleksaker, sova i mammas och pappas säng men för liten för att avgöra om jag skulle gå och lägga mig eller äta godis. Logiken var obegriplig. Jag tänker aldrig påstå att det blir lättare.

En dag var det sommar. Jag var stor nu sa mamma. Finnig, fetthår och femton! Jag fick födelsedagspresenter för stora vuxna tjejer. På något konstigt sätt kände man sig större när man var femton än vad man gör nu. Jag var femton, Larger than Life. Livet luktade solsken, håret luktade moppe och Marlboro light. Mamma hade PMS och pappa var en jävla surgubbe. Hela världen var emot mig. Helst plötsligt hade du ansvar, du skulle göra dina egna val och sköta ditt eget. Men vart var alla förmåner? Logiken var helt obegriplig.

När jag fyllde arton var jag bara förvirrad. Man får köra bil, bli straffad och styra hela sitt land genom att göra sin röst hörd i valet. Men köpa öl eller en flaska vin går inte, men det är helt ok att dricka det om du får tag i det? Logiken ÄR obegriplig.

När jag ser tillbaka på livet när man var liten känns det som om jag inte utvecklats ett dugg. Jag skrattar åt låga kiss&bajs skämt och blir lika ledsen när någon skiljer sig eller dör nu som då. Ibland funderar jag på om jag verkligen är redo för hela den här vuxengrejen. Allt känns bara som en lek.

Ja, för det är så det känns när jag står där på jobbet, som om jag leker affär. " 29.90 då tack, kort eller kontant? Magnetremsan åt andra hållet, ja haha alla gör fel på det, vill du ha kvitto? Nehe då slänger jag det. Tack! Hej, hejdå! Tack."

Sen ska jag byta plats med kunden, jag ska leka kund och hon kassörska och så ska vi hålla på tills bollibompa börjar. Men så blir det aldrig. Klockan 20 kommer Madde och löser av mig, den 25:e kommer det in pengar på kontot och allt är på riktigt.  Det är Riktiga pengar.

Helst av allt hade jag bara velat lensa monopol spelet på gula, blåa, gröna och rosa sedlar. Stoppa hatten, skon och den lilla hunden i fickan och springa, allt vad benen bär för att polisen inte ska komma och ta min skatt. Och sen är leken slut. Men man somnar lika gott för det. För det var en rolig lek.

KärLEK. Jag var kär i Pär och Pär var kär i mig... och i Vicky och Hannah. Vi lekte kärlek. Han kom hem till mig. Inne i mitt rum var ett sjukhus. Jag var veterinär och Pär var en katt, jag satte plåster på hans sår. En villkorslös kärlek. Bara en tio tjugo plåster och sen spelade Pär på min gitarr jag hade fått i julklapp och jag sjöng med i refrängen. "sommarlov solen lyser skönt.."

Men en dag tog även den leken slut. Jag skrattade åt Pär för att han inte vågade göra "svartamadam" inne på toa på fritids. Det var ju mest för att alla andra skrattade. Men när jag tänker på det så var han allt lite löjlig. Han vågade inte göra anden i glaset heller. Men man somnade lika gott för det. Det var ju en rolig lek.

Men när de andra åkte moppe körde jag BobbyCar.

Jag läste en gång att egentligen är det barn som är smartare en vuxna och inte tvärtom. Tex. I barn värld finns inte krig. Barn kan inte sätta sig in i situationen att man ska kriga och mörda. Nej, det är media= de vuxna som lär de krig. Problemet är bara att hade man frågat ett gäng dagis ungar om de hade kunnat styra världen hade Albin 5 svarat, Men jag tycker inte ens om att ha kostym på mig. Terese4 hade skrikit att då ska hon minsann vara prinsessa och Miriam hade börjat gråta. Det är det som är problemet med barn, de kan inte ta ansvar!

Det kunde inte jag heller. För jag är bara ett barn. För trots mitt förhållande med omplåstrade skönsjungande Pär hade jag ingen erfarenhet. Och hur gör man när man inte vet? Man lär sig. Av vadå?

Paradise Hotel, mammas och pappas skilsmässa, aftonbladetsbilaga? Fråga Mediumet Irma. Vart har jag lagt mina nycklar?

Hur fan funkar kärlek när det inte längre är någon lek? Alltså, när det är på riktigt? Kan inte någon bara skriva en manual, en instruktionsbok över hur det funkar. Sen gör man bara ett kunskapsprov hos någon Anna Skipper liknande typ. "Du har haft fyra fyllehångel , sex kompiskyssar, två oralaupplevelser och ett fyllejuck som kan liknas med sex" Sen när man är klar med det provet och sammanställningen får man ett ID med vilken typ man är. Tex. Den oerfarna, vilda, tråkiga. Och sen matchas man bara ihop med bäst passande partner. Några frågor på det?

Nej, ok. Så fattar jag med att det inte kan vara. Det verkar ju faktiskt otroligt tråkigt. Praktiskt men tråkigt.

Men älskling, När de andra skaffade först hands kontrakt lekte vi mamma pappa barn.

Jag hade det bra med dig. Vi kunde skratta åt problemen. Peka Fuck you till alkisen som inte ville köpa ut. Vi hade det fint du och jag. Men ibland gör kärlek att man blir arg och rädd, mest rädd tror jag.

Egentligen vill jag skratta åt den rädslan. Men jag är inte stor nog. Jag är bara ett barn.

Jorden slutar aldrig snurra, men jag står still- och blir mer och mer snurrig. Problemet var att du ville att kärleken skulle bli mer än en lek och jag ville inte sluta leka. Jag var ju så naiv. Och så rädd. Och jorden snurrar ju så fort..

För när de andra deklarerar leker jag med duplo. Jag kommer aldrig att bli så stor och klok för att förstå varför det inte kunde vara du och jag föralltid. Jag älskade dig, ja Jag älskar dig. Men den leken var tvungen att ta slut. Och man somnar inte alltid lika gott trots att det var en väldigt rolig lek.